Sagan om handen

För exakt ett år sedan så satt jag på en stol lyckligt ovetande om att jag strax skulle göra några o-akrobatiska övningar ner för en trestegstrappa. Men det gjorde jag alltså. Heroiskt gjort av vänster handled att ta hela smällen själv.  Såhär såg vänster handled ut dagen efter:20140128-125922I fyra veckor hängde jag med den här blåa skapelsen och tyckte att livet var rätt okej ändå. Jag är ju högerhänt så det var ingen katastrof så att säga. Tyvärr hade tummen en lite hårdare tid att vänta sig. Två gånger fick jag åka till ortopeden för att gipset satt för hårt och trots det så konstaterade arbetsterapeuten att tummen hade haft en trängd tid när fyra veckor har gått. Jag vet inte vad ni tycker men alltså, om man som sjuksköterska har två chanser att justera ett gips, en gång för uppbrytande och därefter för byte av gipset, och det ändå inte sitter bra så kanske man ska överväga sitt karriärval.  Kanske pyssla med något annat ett tag? Just sayin’. imageNämen, två dagar efter att vi tog farväl av det blå gipset så vek jag ihop ett par strumpor hemma och upplevde en smärta i handen som skulle kunna jämföras med att råka sparka tån i ett sängben, gånger 3 typ (Reserverar mig för faktafel här. Jag har ju aldrig sparkat tån i ett sängben tre gånger i rad men kan tänka mig att det skulle vara definitionen på icke-önskvärd-smärta). Ledsenan i tummen gick alltså av och HPK ba: Oj, så ska det ju inte va. Men det kan hända. Men det är ovanligt. Men det händer.. Kanske du kan träääna den lite? Nähä, ingen rörelse alltså? Jomen det löser vi. Vi opererar dig och sen gipsar vi dig i sex veckor till. Kul va?IMG_2607Sov sen som en liten duvunge genom narkosen och genomled sex stycken gipsveckor till. Utöver de fyra första alltså. En tid jag hemskt gärna skulle önska min värsta fiende. För man överlever ju. Bara så himla segt och tradigt, och det kan hen ha. Min värsta fiende alltså.  Hur som helst. Efter sex stycken veckor såg handen ut som på bilden ovan. Från att den hade haft ett mediokert handutseende (dock till belåtenhet för ägaren) till att se ut som att den ensam har slagits med en blodtörstande tiger. Och förlorat.
IMG_2727Idag, prick ett år efter olyckan alltså, ser handen ut såhär. Fick såna himla ångestkänslor i helgen när jag kom på att jag inte kommer att platsa in i en sån där gullig vitrorattallabryrsigomattviärnyförlovade-bild. Det är väl min största begränsning just nu. Vilket inte är en begränsning att nedvärdera bara för att jag inte kommer att förlova mig de närmaste 5 åren.  Så det så!

Kommentera

Din emailadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är märkta *