Skam

Sådärja. Jag har ju, liksom resten av eh jorden, sett den norska serien Skam nu. Såg säsong 1 och 2 i december och säsong 3 nu i helgen, pga förstår ingenting av norska och kräver svensk text. Men alltså, är så hemskt förbryllad över den här serien nu. Tåls kanske att sägas först att jag hade läst superhyllande recensioner innan jag såg serien så förväntningarna var eventuellt för höga men tycker ändå inte att det är så övermänskligt bra? Typ medelbra max? Och allt som man läser kring Skam är så himla alltigenom onyanserat positivt? Förstår liksom inte hur.

Exempel på saker jag är väldigt kritisk mot och som jag inte förstår att andra inte reagerar på:  Jonas taskiga översittarattityd mot Eva (angående exempelvis hennes skolarbete/intresse för politiska ideologier(?) och hennes otrohetsoro), som sen aldrig tas upp? Överviktiga Chris som är en rolig kvot-tjockis som äter i varje scen, eh nytänkande. Kvot-muslimen Sana som får ”försvara” sina religiösa val i ca alla scener istället för att rimligare fokusera på att hon är en kul person (!) som också är muslim? Nooras, förövrigt ganska fina, utbrott på William som gjorde honom tokkär i henne? Troligt.  Hur alla ba: Är man kär i någon så är det okej att va supertaskig mot andra (om Noora och William mot Vilde, och Isak och Even mot Sonja och Emma, och Isak mot alla sina vänner), de blir bara arga i max 3 minuter och är sen glada för din skull. :-) :-) Konsumtionen av alkohol och droger, som förvisso är ganska realistiskt, men skildras så himla komplikationsfritt och romantiserande?

Annan sak jag är kritisk mot: Frånvaron av vuxna (som i föräldrar och lärare),  vilka jag förknippar tonåren med pga ständiga motståndare/ekonomisk källa/”vägledare” plus regelgrundare. Även vuxen-frånvaron har dock hyllats men förstår inte rimligheten i att ta bort den delen av uppväxten? Känns som hela tonåren var en ständig kamp med vad man fick och inte fick göra och hur man gjorde saker utan att ens föräldrar fick reda på det/skolkade smartast/presterade i skolan så både lärare och föräldrar var nöjda = klart väsentliga personer i livet.

Men samtidigt som jag är kritisk och inte överjordiskt förälskad, så blir jag också såklart trött på mig själv. Känns så himla typiskt och tröttsamt att jag inte tycker att det är så bra. När alla andra liksom verkar tycka det. Har t.o.m tipsat någon om Skam och sagt att jag tyckte att det var likvärdigt med en 90tals såpa i en modernare tappning, och denne tipsade tyckte sen att det var svinbra? Känner mig med andra ord inte som en fisk som simmar motströms här utan tvärtom som en person som står mitt i en grupp av människor och inte förstår vad alla andra skrattar åt. Typ. Kanske borde försöka titta om allting men kämpar liksom parallellt med att försöka tycka om Westworld också, så har ju redan fullt upp…


Bildkälla!

Kommentera

Din emailadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är märkta *